Complaint in the System

idag är solen framme igen och det är helg. Underbart. Beger mig till "Newseum" tillsammans med Ida och Lars. Museet visar nyheternas historia, ungefär, och för första gången i ett amerikanskt museum får man faktiskt ta kort. Det första vi gör är att gå in i fel ände av byggnaden så vaktern eskorterar oss till huvudingången och på så sätt slipper kön som är där. Roligaste sakerna är de svenska tidningarna de hade där med färska nyheter. Det roligaste att det var från Sundsvallstidningen som satt på nån väg med inskriptionen över att om tidningen i ditt land inte har dåliga nyheter så sitter goda män i fängelse. Sundsvallstidningen rapporterade om något varsel i en fabrik så det löste den kniviga frågan om det. De hade förstås även DN, men i alla fall. Det enda DN rapporterade om var 11 september, men det var intressant att se. Dessutom fick jag reda på varför USA har sin 21års gräns för alkohol. Tydligen var det Ronald Reagans förslag i 984 efter att någon påverkad kört ihjäl en dotter till grundaren av MADD som lyckades vände Reagan att stödja förslaget. Ibland är man så blind så man inte ser problemet för galningen fortsatte även efter det samtidigt som utvecklingen har gått förbi lagens ursprungliga mening. De hade även en bit av Berlin Muren så det var ganska kul att se. Ser även Chinatown, men det kunde man inte tro. Till och med "Union Station" var mer asiatisk än "Chinaton".

Tillbaka och tiden går. Ser på "The Daily Show with John Stewart" angående demokraternas och republikanernas senaste utspel. Kul att titta på och sedan följde "The Colbert Report som var lite smårolig, men inte mer än det. Det roligaste var ändå raporteringen om FoxNews försök att få republikanernas vice-presidntkandidat framstå som kunnig i utrikespolitik. Tydligen är hon i hetluften utrikespolitiskt eftersom Alaska gränsar till Ryssland. Jag trodde inte det var sant. Förtroendet för FoxNews fortsätter ligga på dem där låga nivåerna.

Yuki börjar nog lida av för mycket fria tyglar för nu har han satt upp en lapp på vår dörr om att om man vill något så ska man knacka 3 gånger för Menja, 2 gånger för mig och 1 gång för honom. Det är i alla fall bättre än hans första förslag om att det istället skulle vara 3,5,7. Ingen aning var han får det ifrån. Dessutom när jag vaknade imorse så står det ett kylskåp i ena hörnet som jag inte sett förut. Var kom den ifrån? Tydligen hade han införskaffat den också bara så där. Det om galna japener kanske inte är så osannolikt trots allt.

Time Goes By

Regnar idag igen. Hur otroligt roligt det är. Ännu en lektion och man märker att mycket i den här kursen har vi gått igenom i statsvetenskapen, men varit mycket mer allmänna medan allt kretsar kring USA (vilket är ganska självklart när det är deras utrikespolitik jag studerar). Snabb lunch och sedan ut i regnet till "Citizens for global solutions" vilket är en internationalistisk-idealistisk tankesmedja som framhäver behovet av ett starkare FN och så vidare. Jag som brukar se mig som en idealist när det kommer till det här tyckte att de hoppade över viktiga saker som motsade deras förslag. Dessutom var han inte heller någon vidare talare, till och med den äldere mannen från igår var piggare.

Återvände tillbaka och hade en intressant diskussion om Korea med Shun Yan(?) under tiden. Började läsa ett kapitel i en av kursböckena. Intressanta böcker. Äter sedan lunch och går sedan tillbaka till rummet för ytterligare läsning. Träffar Lars och följer med till ett par andra norrmän och såg på "The Darjeeling Limited" med Owen Wilson med flera. Hade några bra bitar, men inte mycket mer. Tillbaka och redo för en lång natts sömn.

Who's Fooling Who?

Regn. Första dagen det regnar i Washington sedan jag kommit hit. Tydligen första gången på en eller två månader. Hade egentligen inte haft någon större betydelse om det inte varit för att det var våran första lektion utanför campus på förintelse museet nära alla national monument och så vidare. Det betyder att det är dags att gå, finklädd, i en lätt regnskur. Flera av oss bestämde att träffas utanför Capital Hall för att där ta metron tillsammans. Det går bra, men när vi kliver in i metron upptäcker vi att vi tappat ett par stycken som var med i början, men alla får klara sig själva. När vi ska byta stöter vi på vår professor vilket innebär att vi kommer fram i tid och samtidigt så får jag några tips från honom om praktikplatser vilket jag tar till mig. I vilket fall anländer vi till museet utan några missöden, men när vi gick ut ur metron så hade regnet intensifierat och jag som var dum nog att inte ha något paraply med mig blev ganska blöt.

Museum i USA är väldigt fascinerande. Deras säkerhetsutrustning ligger på samma nivå som att gå in i Riksdagen i Sverige. Hur paranoid får man bli? I alla fall passerar jag metalldetektorerna utan några missöden. Här har de även klassrum för besökare så vi slår oss ner i ett. Där träffar vi Scott Miller som har någon position i museet och berättar intressanta saker om förintelsen som jag aldrig har hört förut som exempelvis möjligheten för judarna att fly Tyskland fram till 1941, men inga länder ville ta emot dem vilket gjorde att de var tvungna att stanna i Tyskland. Efter det var det lunch och vi försökte hitta någonstans att äta som inte var kaféet som tillhörde museet. Det slutade med att vi gick ett kvarter ner och sedan vände tillbaka för ingen visste om det fanns något där. Lunchen var väldigt blygsam. Pizza med en diameter på ca 15 cm och en flaska vatten. Satte mig brevd ett par amerikaner, Sam (tjej) och en kille som jag har glömt namnet till och en koreanska, Shun Jon(?). Efter lunchen beger vi oss tillbaka till klassrummet där vi möter nästa talare Robert (Bob) Behr (jag tror an var med i en dokumentär jag sett) som överlevde förintelsen. Han hade tydligen studerat i Sverige i traktera av Lund, men all svenska han hade lärt sig var "Jag älskar dig" . Han var betydligt bättre i franska och tyska. Han berättade sin historia som var väldigt intressant. Efter det gick vi omkring i museet som var byggt som en fabrik i tegelsten och andra detaljer för att förmedla känslan av att vara i ett koncentrationslägger vilket de lyckades väldigt bra med. Allt var uppdelat i tre våningar där man började högst upp när nazisterna börjar ta makten. Andra våningen är deras expanderade ambitioner i Europa och tredje och sista våningen handlade om befrielsen och de som hjälpt eller arbetade mot judarna. En intressant detalj var att större delen av utställningen var mörk och kall, men när man kom till sista våningen blev det mer färger och även mycket varmare. Nu trodde jag att att jag var bland de första, men tydligen kom jag bland de sista. Vi som kom sist samlades och gick sedan till metron. När vi kommer ner åker den precis in så vi tar plats och då upptäcker vi att två av dem som gick precis bakom oss hade försvunnit, men här lämnas alla åt sitt eget öde (de hade bara fastnat i biljettbetalningen och tog metron två minuter efter oss). Metro centrum nästa där vi återfann våra borttappade klasskamrater och sedan var det bara att bege sig hem.

Väl hemma stötte jag på en annan klasskamrat, Jeremy, som inte klarade av att gå igenom museet ännu en gång (han hade gjort det tidigare)(snacka om dum mening att skriva) där han satt och spelade fia med knuff med några andra vilket jag observerade den sista kvarten av. Gick sedan till lunchen och hade väldigt god köttfärslimpa med någon sorts sås och ris till. Och sallad (vad annars). Gick sedan upp till rummet men upptäckte på vägen lappar om att se demokraterna konvent i allrummet. Gick dit kl. 8 och såg tal av Al Gore, sånger framförda av Stevie Wonder och sist, men inte minst Barack Obamas accepterande som presidentkandidat. Vissa saker var ju direkt fåniga och typiskt amerikanska. Han hade en väldigt stark utstrålning, men vissa saker han sa, bland annat att ge skattelättnader för företag som tillverkar i USA, men inte till dem i utlandet skakade jag skeptiskt på huvudet till. Det läskigaste måste ändå vara att den amerikanska folkmassan verkade väldigt likt dem vi såg på museet. Samma sorts masshypnos med bemärkelser på landet som det viktigaste framför allt. Jag förstår om många européer er på amerikanarna med skepticism. Annars var det en trevlig stämning bland alla oss samlade där för att titta, även om de flesta verkade vara internationella studenter. Hoppas vädret är bättre imorgon.

Get A Grip

En ny dag där värmen inte är outhärdlig och det bästa av allt, det är sovmorgon. Går ner och äter frukost och försöker pussla ihop en vardag. Går inget vidare nu när chokladen är slut. Fortsätter sedan med en lunch och börjar inse att det inte är någon större variation i det amerikanska köket. Sedan börjar den första riktiga lektionen med dr. Christian Maisch, från Peru ska det tilläggas då det låter so om han vore från Tyskland (vilket jag trodde från början). Nu börjar han prata om teorier, teoretiker och annat som hör utrikespolitiken till och jag börjar inse att en del har jag faktiskt gått igenom från statsvetenskaps kurserna som demokratiska freds teorin bland annat. Förhoppningsvis kan jag knyta allt jag lärt mig hittills till de specifika exempel som borde komma under kursens gång.

Sedan följer en väntan på middag. Alla andra tänkte ha middagen senare på kvällen, men mina rutiner brukar vara svåra att bryta så jag går ner själv och häller upp pasta och tomatsås (måste säga att det inte är den mest originella eller smakrikaste rätten som finns) och till det sallad. Letar efter en plats att sitta och blir inbjuden till att sitta tillsammans med en väns vän som jag träffat en gång. Det roliga i den här situationen är att alla är afroamerikaner så jag kan tänka mig hur det såg ut för alla andra. I vilket fall var dem jätte trevliga, men de pratade väldigt mycket och snabbt så jag inte alltid hängde med tills diskussionen på min vänstra sida helt plötsligt blir politiskt när man började prata om demokraternas konvent med Obamas fru och vidare in på kvinnans ställning i samhället. Väldigt intressant diskussion även om jag inte hängde med i allt. För att inte bli indragen i den allt mer högljuda diskussionen så är det alltid bra att ha några goda visdomsord i ärmarna. Här passade det bäst att citera "Bakom varje framgångsrik man har det stått en kvinna" för att inte hamna på fel sida om diskussionen. I vilket fall så ropar de ut något om nått "WSA" så jag bestämde mig för att bara se vad det var och innan jag vet ordet av så har på något sett skrivit upp mig som kommitté medlem för "Washington Semester Association". Jag var inte den enda som var konfunderad. Några sydkoreaner undrade också vad det hela var. Då börjar man snacka om något email man fått med tiden och så medan jag tänkte "vilket email?". Ju mer tiden gick insåg jag att det var ganska mycket som Statsvetare i Karlstad, men att dem byter sina poster en gång per termin. En annan rolig sak är att de uttalar WSA som Vasa vilket blir ganska roligt för en svensk (okej, bara för mig som är väldigt långsökt). Imorgon väntar ett besök på ett förintelsemuseum på Raul Wallenberg gatan (igen, så tror jag att det är skojigt).

Mr. Time

Dåså, första intervjun för något arbete i mitt liv. Upp kl. 8, frukost och skriva ut skrivexemplet samt bytta om till kostym med allt. Tar metron själv för första gången ner till platsen för intervjun och kommer dit efter 10. Sätter mig ner och väntar en stund tills någon kommer förbi och vill att jag ska skriva in mig. Medan jag gör det frågar han efter mitt namn och konstaterar att jag har intervjun kl. 11.30. Jag är alltså en timme förtidig. Det här är nästan lika jobbigt när jag ansökte efter visat och kom en hel dag förtidigt till ambassaden. Efter detta är det bara att sitta där och gå igenom vad organisationen gör genom att läsa alla broschyrerna som låg på bordet bredvid stolen. Jag kan ju omöjligt komma försent nu i alla fall. Timmen går och till slut blir det min tur och det är bara att kliva på. Väldigt trevliga var dem på kontoret och intervjun gick väldigt bra, utan några större fel. Största felet var väl när jag blandade ihop sill med surströmming, men det borde inte ha någon större inverkan på chanserna att få praktikplatsen. Återvänder sedan tillbaka till universitetet för att byta om och äta lunch.

Ingen större dramatik och efter lunch är det bara att återhämta sig efter att ha stressat helt i onödan under morgonen. Joshua, Yuki, Marina (fransyska) och Menja planerar en tripp till New York, men är oense hur och om de ska åka. Jag bestämmer mig för att inte åka så att jag verklige kan slå mig till ro först. Det slutar med att vi bestämmer oss för att gå till middagen vid 19.30. Väl där sitter vi och äter och ju längre konversationen går upptäcker jag att Marina och Yuki är ihop. När hände det här? Hur hände det här? Liksom, det har bara gått en vecka och han har redan skaffat sig en flickvän. Hur bar han sig åt? Efter middagen begav vi oss tillbaka till våra rum, men de andra skulle ut till Adam's Morgan vilket jag tackade nej till för att inte förhindra deras utekväll. Seriöst, det finns nästan inget att göra på den här sidan av Atlanten om man är under 21. Imorgon fortsätter sökandet efter en praktikplats och samtidigt så går lektionerna igång på riktigt.

What's going on here?

Okej, första intrycket över den här basaren är att den känns ganska liten. På listan vi fick så står det ca 120 organisationer, men det känns som det är många färre än så. Går i alla fall runt där i 2 h och lämnade ut 11 olika resuméer och lyckades faktiskt få en intervju till dagen därå, men det var bara att skriva upp sig så alla gjorde det, men det är alltid bra att öva. I vilket fall så tar jag bussen hem och hoppar lunchen efter att tagit en bagel som var gratis från basaren. Satt sen och kollade igenom alla papper och scheman fram till middagen. Innan jag skulle byta om till mer vardagliga kläder (det var ganska skönt att ha på sig kostymbyxorna och skjortan) så kommer norrmannen Lars och undrar om jag ska följa med ut tillsammans med tjejerna från lördags natten. Man måste börja socialisera så jag accepterar och tiden bestäms till efter 8 så jag kilar ner och äter pasta och någon slags biffstroganof (ganska god faktiskt) tillsammans med en sallad (jag äter väldigt mycket sallad här, ta det alla som klagade på mina matvanor hemma).

Återvänder upp och loggar in på den väldigt slöa uppkopplingen för att upptäcka att till intervjun imorgon så krävs det ett "writing sample" så det var bara sätta igång och börja skriva. Tills klockan blir 8 då det är dags att gå ut. Går ner och träffar Lars och Katarina medan de väntar in Jannika. Tydligen hade hon missbedömt tiden så vi börjar gå utan henne (faktiskt var det hon som bestämde att vi skulle samlas 8). Vi begav oss till ett mexikansk uteställe som gick under namnen G(någonting) och "the mexican place" där vi slog oss ner och jag beställde in cola medan de andra beställde in något mexikanskt öl med en limeskiva i flaskan. Efter en stund kom Jannika och vi satt och pratade i en timme kanske. Konversationen gick från värnplikten i Norge, Sverige och Tyskland och till andra saker som kan vara opassande för de allt för unga läsarna och väcka anstöt hos de äldre så nästa stycke uppmanar jag er att hoppa över för egen del.

För er som läser nu så är det här sista varningen. Stycket kommer också censureras en aning. I alla fall, en av tjejerna berättade om en av hennes rumskompisar som för tillfället hade sin pojkvän boende hos dem. Vi kan säga att att det paret hade väldigt enkelt för sig att koppla bort alla i sin närhet när vissa mekanismer satte igång. Till er som vill veta mer hänvisar jag till min återkomst efter den 12 december då informationen kommer överföras muntligt till vissa kretsar. Det här är en riktig självcensur. Jag ursäktar mig till alla som hoppades läsa väldigt saftiga skvaller, men den som väntar, väntar aldrig för länge.

För er som hoppade förra stycket är faran över. Efter detta så gick vi tillbaka till campus och jag bestäde mig för att fortsätta skriva på allt pappersarbete, men nu fungerade inte uppkopplingen. Tydligen var det servicearbete på nätverket vilket gjorde att alla trådlösa datorer inte kunde koppla upp sig, men som tur var varade det bara i en timme och allt ja behövde hade jag redan laddat ner, så ingen större skada skedd. Det var säkert bra för annars hade jag säkert bara surfat på nätet.

Weekend Warrior

Okej, först en dementering. Tyskarna cyklade på Rout 66 och inget annat vilket förstör lite vad jag trodde var roligt, men i alla fall. Lördag kvällen blev en ute kväll gående upp och ner på Washingtons gator. Följde med norskan Jannika, norrmannen Lars Jon och tyskan Katarina(?) och begav oss mot Dupont Circle (låter oerhört likt poliserna i Tintin-serierna) som ska vara en gata fylld med pubar, barer och allt annat (enligt guideboken tjejerna hade med sig), men vi fann inga som tillät underåriga (allvarligt, hur kan man vara underårig som 20åring?). Detta medför att urvalet är begränsat och i praktiken måste vara på ställen som serverar mat så att alla åtminstone kommer in. I vilket fall så är hela gatan ganska död så vi tar metron ner till Morgan Adams och letar upp ett annat ställe att hänga på medan vi väntar på andra grupper av studenter som skulle ut. Där träffar vi en tyska, Carla, som jag träffade medan jag letade efter datasalarna och vi gick runt hela byggnaden, tysken David(?) och en amerikan från Florida. Det roliga är när Katarina försöker förklara hur Carla ser ut för Lars och beskriver henne med långt blont hår vilket de flesta tyskorna har här. Efter konversationen bestämmer vi oss för att bege oss tillbaka till campus då klockan är 1 och jag antar för att våra val är ganska begränsade. När vi skulle betala sträckte jag fram en $5 sedel för att betala min cola, men fick tillbaka $8. Väldigt generös växling måste jag säga. På vägen tillbaka träffar vi på tysken Eddi tillsammans med ett koppel av tjejer riktigt fint uppklädda och i högklackat. Vi fortsatte sedan vidare, men efter ett tiotal meter bestämmer sig Lars och amerikanen och slå följe med den andra gruppen (dagen efter fick jag höra att de inte hittade dem så de gick faktiskt bara en extra omväg hem). Metron tillbaka och det var det. Är man under 21 så finns det inget liv i Washington D.C.

Sedan kom en ny dag vid 10 och brunchen serverades vid 11. Oturligt nog verkade alla drycker ha slut på alla kemikalier för det smakade vatten om allt. Åkte sedan in med bussen till main campus för att köpa böcker och de verkar ganska bra. Behöver bara 6 böcker för kursen så jag köpte 5 av dem och ska vänta lite med den 6:e. Återvände tillbaka och tittade vidare på Red Dwarf för att få lite härlig brittisk humor. Då dyker Yuki och Joshua upp och ska ner till affären för att skaffa hög kvalitativt papper till sina resuméer så jag bestämmer mig för att följa med dem (alla skaffar sådant papper och man faller lätt för grupptrycket, speciellt ni som känner mig vet hur lätt det är). Så vi står och väntar på bussen i en kvart. Två st kommer förbi, men båda är fullpackade och de säger att det kommer en till om en stund. En kvart senare kör den bara förbi oss, fullpackad så det är bara att gå. Tillbaks i affärn går jag runt och känner ett sådant sug av att bara köpa saker och fylla upp två väskor med 23 kg vardera (nämnas är att väskan jag checkade in bara vägde 9 kg). I alla fall var kassörskan trevlig och frågade var jag kom ifrån, och när jag sa Sverige så kände hon till det för att hon skulle till Köpenhamn. I alla fall bestämde sig vi tre för att köpa ett paket papper och dela kostnaden, men jag var den som betalade så de båda andra bestämde sig för att ge mig $5 vardera (den kostade lite mindre än 14). Beger oss tillbaka till vår del av campus för att ordna med utskrifterna av resumén vilket tar sin lilla tid då datorn blivit så seg med kraven från universitetet på internetsäkerhet. Inser att matsalen stänger om en timme så jag beger mig ner, äter snabbt och onyttigt (måste fira en vecka i USA så det blev pizza, sallad, två kakor och den där rulltårtsliknande kakan. Återvänder och lyckas skriva ut de där resuméerna och allt som saknas är att göra sig iordning inför morgondagen. Det ska bli skönt när det här är över med praktik sökandet. Första gången jag verkligen letar efter något att jobba med.Fingrarna korsade.

Highway to Hell

Denna dag var det bara att gå upp kl. 10. Sovmorgon = hurra! Detta för att de inte öppnar caféet förren 11, men det duger utmärkt för mig. Där häller jag upp två mackor med smör(?) och skinka som de serverar för första gången tillsammans med ost. Sedan ägg och en skål med grahamflingor och mjölk som fortfarande smakar som mariekex medan alla andra flingor liknar godisbitar och sist en kopp varmchoklad. Gud vad jag älskar att inte behöva göra frukost. Slår mig ner tillsammans med Ida och som jag trodde var ytterligare en norska, men visade sig vara hennes syster Emma. Där fanns också Idas rumskompis Kelly vilka följdes av Lars och de två fransyskorna Benedict och Caroline. Caroline går även hon i min klass och är del i samma scavanger lag som jag. Vi träffar även de två amerikanarna i gruppen, Trevor och Jeremy.

Efter frukosten väntar vi utanför caféet på att Caroline ska byta skor vilket tar en stund
så vi bestämmer oss för att gå mot ingångarna till husen och där ser vi Benedict och Caroline prata med några andra fransyskor (Benedict följde med som fotograf). Efter detta började resan där första anhalten var ett fotografi av U.S. Capitol (alla bilderna skulle även innehålla alla deltagarna i gruppen. En lång tur genom metro systemet och sedan en liten promenad i värmen. Ni kan förstå vad jag igenligen tyckte om det, men för närvarande höll jag tand för tunga och hade alltid ett leende på läpparna. Sedan var det i följande ordning:
1. The Library of Congress
2. National Gallery of Art där vi skulle stå framför utställningen om Afghanistan flaggan.
3. En utländsk flagga. Detta kommer säkert vara den svåraste uppgiften för alla, för ärligt talat det finns typ bara amerikanska flaggor, men vi hittade Canadas ambassad (tror vi).
4. Vita huset.
5. Vietnam Veterans Memoriel
6. The U.S. Department of State
7. The Kennedy Center

Det tog drygt 5 timmar att gå till alla dessa platser och ändå saknades två saker vilka vi planerar fixa en annan dag då vi har hela nästa vecka på oss. Vi återvände till campus och jag tog det lugn en timme och bestämde mig sedan att gå och äta middag. På vägen dit träffar jag en norska, en tyska och en amerikans, Kathy. Det roliga i det här sammanhanget är att jag inte minns de andras namn, men det är norskan som undrar om jag ska äta med dem efter det att de väntar in några tyskar. Så mycket för tysk punktlighet. Tyskarna visar sig vara två tjejer jag träffat förrut, men glömt bort namnet på och sedan Niels som hjälpte mig lite med min resumé. Dagens rätt består av kyckling ris och sallad. De är roliga att lyssna på för tydligen hade några av de tyska tjejerna hyrt ett par cyklar och cyklat omkring i stan och plötsligt hade de hamnat mitt ute på motorvägen, men lyckats tagit sig därifrån oskadda och sedan insett att det var Road 666 de varit på (lustigheten i detta ligger i att jag gillar associeringarna med talet 666). Dessutom pratade de om att gå ut senare vilket jag funderar på att hänga med på då jag tycker att resumén äntligen är färdig och blivit en helsida. Måndag är det upp till bevis.

Suit up!!!

Det är fredag och någon har glömt att stänga av sin klocka vilket gör att vi alla vaknar kl. 7. Alla somnar om och faller in i en djup sömn. Kl. 8 ringer min klocka och det är bara att gå upp och göra sig i ordning för den första gästföreläsaren. I kostym, och det är nu man känner att man ätit alldeles för mycket och rört sig på tok för lite. Det är bara svälja och inse att något måste förändras eller så kommer garderoben göra det åt dig. Gästföreläsaren är en gammal elev till professorn som deltog i kursen för 10 år sedan. Lade fram flera bra idéer till resuméer och "cover letters". Något som återkommer är att alla ska vara lugna för alla kommer få praktik, men sedan lägger de fram sina egna cv:n och nämner att de varit projektledare för någon kampanj eller något liknande. När ska jag ha haft tid med det? När jag tittar på min cv verkar en hel 1/4 vara tom medan alla andra pratar om att de måste välja mellan alla sina jobb för att hålla sig till en sida. Tur att jag är rätt så optimistisk och har en stark låt gå attityd för annars skulle jag springa runt som en kyckling i korridoren.

Efter detta bestämmer jag mig för att skaffa en kamera inför vår "scavanger hunt" imorgon så at jag kan skaffa några bra bilder på platser och personer. Efter några några rundor fram och tillbaka från affären för att få tag i alla viktiga saker så sitter jag där sedan med en Sony S750 och känner mig som ett litet barn på julafton. Det är alltid lika kul och köpa presenter till sig själv:) När jag dumpat allt var det bara gå ner och införskaffa föda som verkar bestå av gårdagens bbq rester. Slår mig ner bland några jag känner och äter tills det bara är jag, den sista svenskan Ida (jag orkar inte med att komma ihåg alla bokstavskombinationer) och amerikanen Josh(?) där vi sitter och diskuterar vad rulltårta heter på engelska och vad en svensk ostkaka/osttårta igentligen är och kommentaren "do you know what breadcake is? It's not like that!" släpps (tro det eller ej, det var inte jag som sa det). Återvänder sedan till rummet för att fortsätta leka med min nya leksak där jag träffar Menja (fransmannen), Yuki (japanen) och Joshua (en tysk som tar samma kurs som jag) medan de tittar inspelningar från tävlingar som Menja deltog i. De gör sig sedan redo för att bege sig till Georgetown, den stora festplatsen som jag tackar nej till för att det finns inget där för mig. Meningen var att jag skulle fortsätta med resuméen, men jag ville koppla av lite så jag öppnade wikipedia. Där stod det om sällskapsresan så klickade vidare, och vidare och till slut hamnade jag på youtube där jag tittade på olika segment från Red Dwarf (vilket rekommenderas till alla som gillar brittisk humor) och nästan asgarvade om det inte hade varit för att jag visste att de kunde gå folk utanför dörren. I vilket fall så knackade det på dörren och där stod Lars Jon från Norge (man tror det inte först för att han är en bortadopterad korean vilket gjorde mig ganska förvånad första gången när jag förstod honom och det lät som svenska) och undrade om jag skulle till bbq på main campus vilket jag hade glömt. Jag gjorde ändå inget viktigt så då beslöt jag för att följa med.

Mötte upp med Lars och Andy (tysk) och begav oss mot festen. Väl där tittar vi oss omkring och beslutar för att gå under avspärrningen efter att några andra gjort det. Vi går fram mot ett av borden och en av de anställda berättar att det är det vegetariska och var kycklingen och det riktiga köttet är. Lars hade redan smakat det vegetariska dagen innan och avrådde från det så vi gick till hamburgarna och grillkorven och plockade på oss. letar upp lemonaden och sätter oss ner och dinerar samma mat jag ätit en gång redan idag och dagen innan. Träffar sedan på Sophie (svensk) och Vivi(?) (den enda kinesen) som slår sig ner. Sedan kommer två tyskar till vilka jag glömt namnet på. Vivi berättar om att hon fått sin AU tröja i rött vilket jag kommenterar och hon börjar prata om att hon älskar rött vilket jag har ett bra svar till, men för att vara någorlunda diplomatiskt så håller jag munnen. samma sak när vi kommer in på tv-serier och nämner big brother som hon säger även sänds i Kina vilket jag också har ett bra svar till, men även här beslutar att hålla tyst. Sedan dyker David (ännu en svensk) upp och vi börjar bege oss till mitten av campus där vi träffar Melissa (ännu en svensk för er som inte känner henne, men även amerikan) som försvinner nästan lika snabbt som hon kom. Sedan dyker en Rachel från Ohio upp och sedan en till från något ställe jag glömt och en Mat Nicholas från Baltimore. I vilket fall började alla gå tillbaka till Tenley och och jag beslutar mig för att fortsätta med resuméen som måste vara klar till på måndag. Under promenaden tillbaka inser vi att det var en avgiftbelagd bbq som jag och några andra skippade att betala, men som tur var åkte vi aldrig fast. Dessutom talades det om ett fretparty och hur man skulle dit, men jag kände mig inte riktigt redo, eller hade ens åldern inne för att gå dit. Nu är frågan om detta är sanning eller om jag skriver detta för at jag vet att mina föräldrar läser detta? Det är upp till er att avgöra om ni tror att ni känner mig eller inte.

Mötena med fackulteten

Torsdag och ett besök i "The National Presbyterian Church" där alla 430 elever i washington semester och washington mentorship (samma sak fast et ena för internationella och den andra för amerikaner) där "dekanen" (högste administrativa chefen) höll sitt välplanerade tal som han håller år efter år med enda förändringarna om det är ny personal eller om det var si eller så många år sedan något hände. Dessutom presenterades personalen för hela campus. Här vissas det även upp topp tre skickade elever från samma land. Första platsen gick till Tyskland utan problem och sedan Frankrike och på tredje plats hade vi, som jag misstänkte, Norge. Detta skedde mellan 9.30 och 12. Sedan gick jag och låg på sängen för att vila upp mig. Är väldigt trött idag. De andra ror att det kan bero på ac:n vi haft igång flera dagar i rad. I vilket all går viner till caféet runt 1 där jag äter min onyttigaste måltid sedan jag kommit hit, fyra pizzabitar och endast lit sallad med mycket sås och till det serverades det en kall sprite dricka med smak av klor. Varför smakar det klor? Det påminner mig om badhusen i Sverige.

I vilket fall som helst hade jag bara en halvtimme så jag begav mig ner til lektionen och kommer precis när den börjar. Faktiskt verkade det som han hade börjat tidigare. Sitter där och fyller i ett par blanketter och sedan börjar introduktionen och för första gången sedan 9:an är jag först på lisan med namn de ropar upp. Alltid lika underbart. Professorn verkar vara väldigt bra och har humor. Får schema och boklistor. Bland boklistan fanns det även exempel på böcker som vi bara ska läsa och sedan göra en kritisk analys av. Väldigt många bra böcker bland annat Sun Tzu:s "The art of war" (krigskonsten på svenska men det låter så töntigt). Efter detta gör vi några övningar inför praktiken för att man ska kunna härleda sina livserfarenheter till viktiga färdigheter. Ytterligare efter detta bildar vi grupper om fyra inför en "scavanger hunt" igen fast nu lite större och lite mer tidskrävande. Gick med i en grupp bestående av två amerikaner och en fransyska. Efter en idétorka på vad vi ska kalla gruppen blir det "the scavanger hunters". Föga orginellt, men i alla fall.

Lektionen slutade vid fem så jag beger mig upp till rummet och lämnar mina saker för att titta när vi skulle ha ett korridorsmöte, ser 7 pm, men får för mig att det är 17. 00 så jag letar upp vart vi skall va, men går snabbt upp igen och tittar på lappen och inser att det faktiskt är 19.00. Tänkte ta det lugn, men då dyker fransmannen upp och talar om att det är bbq ute så det är bara att gå ut för att äta. Träffar lite folk man träffat förut och några nya ansikten man talar med (det finns gott om nya ansikten), äter lite korv, hamburgare, kakor och lite annat. Ännu mer vatten som smakar klor. Seriöst, det kan inte vara bra. Något som hette "sprinkled punch" såg ut som glassen de hade i söndags fast det smält den, smakade typ likadant. Efter det var det bara att gå till korridorsmötet i husets allrum där de har en ganska fin storbildsteve och ett biljarbord och lite annat. Där gick vi bara igenom reglerna och presenterade oss för varandra. Sedan när det var slut gick jag upp på rummet för att skriva på min resumé, men pratade lite med en av norrmännen medan japanen gjorde sig i ordning för att gå ut med en fransyska som är vän till fransosen i vårt rum. Norrmannen sätter $10 på dem vilket verkar ganska troligt. Hamnar slutligen framför datorn och hoppas bli klar med resumén ikväll.

Tekniska probelm

Dagen började bra med att gå upp kl. 8, äta frukost och sedan bege sig till incheckningen till programmet. Återvänder sedan till rummet för att fixa telefonens uppkoppling. Hinner inte så jag tar en lunch bestående av äggröra, bacon, potatis och korv, fast korven inte var någon större hit. Går på crossculture lektionen, vilken inte är obligatorisk, men visar sig vara ganska bra. Drar över tiden till immigrations informationen som kanske är bra att veta, men var det tråkigaste jag varit med om. Tur att det är så kallt i salen att man håller sig vaken. Fortsätter med telefonen, men går och äter runt 6 pm tillsammans med en norrman för att sedan fortsätta med aktiveringen av mobilen. Tacka gudarna för telia, vilka problem de än har så är det inget jämfört med att förstå sig på de här menyerna och frågorna. Får lust att kasta den i golvet och stampa på den samtidigt som internetanslutningen haverer med ständiga intervaller vilket säkert har att göra med explosionen av användare nu när amerikanarna har anlänt.

Det roliga är kommentarerna man hör från alla internationella studenter som tycker att det ser konstigt ut med deras föräldrar hjälpa deras ungar flytta in. Var även nere på en sorts amerikansk variant av IKEA med möbler och lite annat och skrattade för mig själv när man kunde köpa glaskuber att förvara saker i. Speciellt såna för basebollar, men det fanns även sådana för golfbollar vilka bara såg löjliga ut, finns inte ens plats för en autograf för att den ska vara värd att spara. Det absolut bästa var ändå låder med Sweden och Stockholm på (ingen anning vad det var för lådor, men de var ändå roliga att se på). I vilket fall återvänder jag och lyckas efter flera timmars hårt arbete med att pröva sig fram till siffror lyckas jag aktivera och föra över pengar till den förbannade telefonen. Hatar det, men som tur är det det enda jobbiga med resan än så länge.

kampen om uppkoppling

Idag var det bättre koordinerad frukost samling med två bagels (tror jag att det stavas), flingor och mjölk (där flingorna smakade som mariekex), en banan, en kopp varm choklad och ett glas apelsinjuice. Sedan bar det av till auditoriet för att lära sig om amerikanska resuméer. Hela dagen. Från 10.30 till 17.00. Hoppade lunchen då frukosten var ganska sen. Bestämde mig att efter dagens punkter inhandla en amerikansk telefon och klädhängare. Gick omkring i affären och tittade genom hyllorna och förundrades över all musik, spel, film- och TV-serier för väldigt låga priser. Där fanns det spel som kostade runt 250 svenska kr medan de i Sverige låg närmare 500. Vissa filmer var bara roliga att se för att de precis börjar sändas i Sverige.

Efter shoppingen var det bara att gå tillbaks till rummet, dumpa sakerna och bege sig till caféet för att att äta. I en inspiration av nyttighet bestämde jag mig för att koncentrera mig på salladen. Det blev svamp, gurka, tonfisk, salladsblad, något baconliknande småcrisp, ägg och så klart dressing på. Den mer fylligare maten bestod utav två pizzabitar. Till det var det cola och detta bekräftar att det inte ä samma cola som i Sverige, två helt olika smaker. Träffar två trevliga amerikaner jag pratar med under middagen. Återvänder till rummet, men stöter på ännu fler tyskar. Det ovanliga med detta är att den ena tyckte jag såg ut som en polack. I vilket fall återvänder jag till rummet och försöker öppna kartongen kring telefonen vilket urartar sig till en kamp utan dess motstycke. Likt en sköldpadda i sitt skal försöker den hålla ut medan mina angrepp med framför allt pennor som vapen lyckas jag till slut bända upp plasten och tar mitt pris (pennan är därmed inte mäktigare än svärdet för det hade säkert gått fortare med det än mina bläckpennor). Sedan följer än väntan på uppladdningen och slutligen försöker jag förstå hur man aktiverar denna telefon vilket ser ut att ta en lång stund. Förhoppningsvis hinner jag sova lite innan solen går upp.

Uppkomsten av grupp 15

En ny dag startar runt kl. 8. Gör morgon ärendena och väntar sedan på alla andra (så ovanligt att det är jag som väntar). Under tiden som jag och mina andra rumskompisar och en tysk väntar på den sista tysken har vi alla problem med androgyna namn när en amerikansk tjej frågar om vi sett någon Alex, vilket råkar vara namnet på tysken vi väntar på. Ett gott skratt innan frukost för oss alla. I varje fall dyker vår Alex upp så vi går vidare mot caféet för att intaga en amerikansk frukost. Tyvärr innebär vår tidsbrist att det blir två brödbitar med smör (jag tror att det var smör), en banan och en kopp varm choklad som jag oturligt nog bränner tungan på. Springer iväg, hämtar alla papper och ner till auditoriumet där vi sedan sitter medan allt blir försenat en kvart. Vid den här tidpunkten bombarderas vi med information och papper som ska fyllas i och lämnas tillbaka.

Efter detta delas vi in i olika grupper för att sedan ge oss ut på en "Scavenger hunt" där vi letar efter information och olika saker att samla in. De andra deltagarna i grupp 15 består av tre tyskar varav en tjej, en fransyska, en koreanska och en brasilianska som turligt nog bott i Washington i 1-2 år och kunde ta många av informations frågorna. Sedan blir det en resa fram och tillbaka över universitets området. Under resans gång möter jag aäven den sista svenskan och efter att ha pratat engelska större delen i två dygn så har jag svårt att uppfatta när hon talar till mig på svenska. När vi närmar oss mållinjen råkar vi tappa bort fransyskan, men fortsätter framåt för att få de sista papprena. Sedan börjar vi desperat leta efter fransyskan, men det gör bara saken värre då vi tappar ännu fler tills det bara är jag, en tysk och koreanskan kvar som söker oss fram i blindo. Turligt nog hittar vi fransyskan och de andra ganska snabbt och kommer precis tillbaka till auditoriumet innan tiden går ut, men det såg ut som vi var de sista att anlända. Efter detta följde ytterligare korvstoppning av information och sedan lunch. Tyvärr har vi blivit försenade och senare fick vi höra att andra kurser hade slutat tidigare vilka medförde en kö som var lika smokad som rusningstiden vid Karlstad Universitet. Inte bara där utan vid flera andra platser runt campus. Det slutar med att större delen av grupp 15 går och köper mat.

Här möter jag svenskan igen och en norrman och två norskor vilket gör att man kan ha en konversation helt på svenska/norska vilket kändes ganska skönt. I alla fall återvänder vi sedan för ytterligare informationstoppning och gratis dricka. Medan jag drack en coca-cola insåg jag att det inte alls smakade lika gott som den svenska vilket förbryllade mig. Är det inte samma dryck överallt? Efter denna besvikelse är dagens planerade aktiviteter färdiga vilket gör att jag bestämmer mig för att försöker etablera det trådlösa nätverket vilket tar sin beskärda delen av dagen tills det äntligen fungerar. Gud vad man känner sig stolt efter ha fixat det. Bestämmer mig för att fira framgången med att avnjuta en middag på caféet. Där kommer jag över en kyckling och ris och för att verka lite nyttig bestämmer jag mig för att även ta en tallrik sallad bestående av just sallad, ägg och gurka med en väldigt god dressing över salladsbladen med en 100% pressad juice vilket jag har mina misstankar om. Där träffar jag en av tyskarna i grupp 15 och slår mig ner där. Under måltidens gång får kassörskan flera skrattutbrott vilka kan liknas med mina skrattanfall under vissa situationer. Tydligen hette hon Berlin vilket var lite småroligt för tyskarna. I varje fall bestämmer sig tysken och jag för att ta en liten efterrätt till middagen och en kopp kaffe. För att smälta in i miljön bestämde jag mig för att även jag skulle dricka en kopp kaffe medan tysken babblar om hur svenskarna och norrmännen är de största kaffedrickarna i världen och att det ska vara starkt kaffe (han hade praktiserat i Norge där han jämförde norrmännen med tyskarna som nästan aldrig drack kaffe). Desserten var någon fluffig kaka med en glasyr av choklad vilket smakade väldigt intentsägande. Under tiden konverserar vi samtidigt som jag försöker hålla borta mina vämjefulla blickar när jag dricker kaffet. Sedan var det bara att gå tillbaka till rummet och påpbörja en resumé för morgondagens granskning. Samtidigt är det sovmorgon vilket ska bli ganska skönt om det bara vore lite svalare så att man kunde sova längre.

Resan mot en annan värld

Den här bloggen är skapad efter förfrågningar från både släkt och vänner och skall belysa min studietid i USA.
Redan här stannar tiden upp för en del som känner mig och undrar hur det i hela fridens namn kom sig att jag hamna i Washington D.C. För tillfället är det lika förvånande för mig och känns en aning otroligt fortfarande.

I vilket fall började resan lördagen den 16 augusti kl. 02.30 på morgonen. Frukost och sedan iväg till planet som avgår 06.40. När jag anlände till Arlanda med med mina föräldrar som skjutsat mig och tar ett sista farväl innan de åker hem kommer den jag ska flyga med. För att spara utrymme kallar jag henne M. I vilket fall så ska vi checka in och här börjar problemen. I det moderna samhället med självbetjäning strular alla maskiner där vi checkas in, men inte får våra biljetter vilket tar en dryg kvart med att vänta på personalen där man lämnar in bagaget. I vilket fall som helst så löser det sig och vi försvinner in genom kontrollen och sedan efter en stunds väntan in på planet vilket påminde mig om Ryanair planen jag åkte med när jag gick på gymnasiet. Flygbolaget vi åkte med nu var för övrigt Air France. Planet blir sedan försenat innan starten med fem-tio minuter.

Resten av resan till Paris flytter på utan problem i två timmar där vi sedan ska ta nästa plan till Washington. Under sträckan Stockholm-Paris bjuds vi på frukost kl. 08.00 en timme innan planet är tänkt att landa i Paris och jag fick en kort glimt av Eiffeltornet som ser ganska obetydlig ut uppe i luften. Eftersom att jag aldrig har åkt med två flygplan under samma resa inser jag inte hur lite tid vi har mellan det att vi landar tills planet ska gå, så när vi kliver av 09.20 på Charles de Gauls flygplats måste vi springa genom hela flygplatsen för att hinna med planet som gick 10.15. I vilket fall kommer vi fram till kontrollen innan planet där mina sönderstressade nerver och utkörda muskler nästan kollapsar när jag inte hittar det papper de begär att få se, men efter att ha lugnat ner sig en halv minut så är det bara att fortsätta och ta plats längst bak i planet. När man till sist hittar sin plats och sätter sig känner man hur svetten forsar fram som en å över ansiktet och hjärnan börjar haverera av trötthet, men man kan äntligen ta det lugnt.

Under dessa tio timmar som resan över atlanten tog serverades det två omgångar snacks och en lunch och ordentlig tillgång till rätt så nya filmer vilka jag alldrig sett. Första filmen jag bestämde mig för att se var Kung Fu Panda vilket tilltalade min barnsliga sida. En helt hyfsad film som stördes lite av oroligheterna i luften samt att jag missade de första 8 minuterna och inte orkade vänta 20 min. tills den visades igen. Till detta serverades tre eller fyra salta kexs med för min del ett glas sprite (och då menar jag läsken sprite och inget annat). Nästa film var Iron Man för det lite mer action inriktade underhållningen. Filmen var så där. Hade några roliga ögonblick och häftiga effekter som var för tydliga med att de var effekter och inte smälte in med skådespelarna och alla explosioner gjorde att man inte hörde vad de sa om man inte hade den högsta volymen. Det ironiska med hela filmen är att det bästa med den var att eftertexterna där man kör Black Sabbaths Iron man och med det höga ljudet verkligen förhöjer hela upplevelsen. Så ska den verkligen låta. Tyvärr körde man bara slutet på låten vilket innebar att man aldrig hörde Ozzy sjunga. Under filmen serverades lunchen vilket var fisk i någon sås tillsammans med potatis, morötter och brocoli vilket smakade helt okej, en paj, en chokladkaka vilket satte sinnena i extas, vilket jag åt sist vilket var en perfekt avslutning precis som filmen, och lite ost och bröd. Tredje filmen var Narnia: Prins Caspian där jag missade 8 min igen. Även denna var för min barnsliga sida, men den var mest pinsam att se. Här kom ytterligare lite snacks vilka jag glömt bort vad det var vilket innebar att de inte var något märkvärdigt precis som filmen.

Efter den sista filmen var det bara att vänta vilket gör att kanske sov eller inte, ingen vidare tids uppfattning för det tillfället. Precis innan landningen tittade ut genom fönstret och till min förvåning var det mycket skog överallt vilket jag tyckte verkade konstigt med tanke att USA är en av de äldsta industristaterna och den största idag. Inte förren senare insåg jag att flygplatsen låg en bra bit från Universitetet, ca 50 km. Landningen gick bra och sedan var det bara att gå genom tullen vilket kanske tog 5 min. vilket jag inte hade förväntat mig. Sedan tog vi en taxi in till universitetet och letade oss fram till våra rum efter att ha fått nycklar och passerkort och då var klockan 16.00 amerikansk tid. Till min förvåning hade någon redan anlänt till rummet vilket efter att ha sett de japanska böckerna drog slutsatsen att det var japanen som anlänt först (tydligen hade han kommit dagen innan). Här kommer han nämnas som Y. Han dök sedan upp tio minuter senare och efter en snabb presentation bestämmer sig jag, Y och M att gå en snabb shoppingrunda. Första anhalt en elektronik affär för att införskaffa en kabel till nätet innan it-supporten öppnar på onsdag. Därefter en tripp in mot centrum då Y ska försöka låsa upp sin telefon, men affären stängde en timme innan vi kom fram. Taskig otur. Sedan upp till universitetet och vidare mot ett shopping område där vi alla inhandlar sängkläder. Sedan tillbaka och bädda sängarna kl. 20.00. M tar en dush innan vi går och äter middag. Kl. 21.00 är hon klar medan jag försöker hålla mig vaken förbi 24 timar sträcket. Middagen består av något så amerikanskt som en hamburgare. Sedan inhandlas hygienartiklar, tillbaka på rummet 22.00, i sängen 22.15, sömnen infinner sig 22.45.

Första dagen var lång och hektisk, men den andra var så mycket lugnare. Vaknar 7.00. Somnar om. Går upp 9.00. Y dyker upp och berättar var vi kan hämta våra id kort så det är bara att bege sig iväg kl. 10.00. Skaffar kortet och ska inhandla frukost. Testar macdonalds frukost bestående av något friterat (vill inte ens veta vad) en hamburgare med ägg och ost samt en chokladdryck runt kl. 11.00. Försöker sedan finna vissa ställen runt campus och återvänder sedan för att koppla upp mig på nätet. Då inser jag att adaptrarna jag införskaffat inte klarar datorns kontaktutformning utan det blir snabbt att ge sig iväg och införskaffa ny. Det värsta var sedan att de hade finurligare adaptrar som var något billigare. Ibland hatar man livets nycker.

Dagen var inte slut där. Den fortsatte vidare med att när Y är vid biblioteket för att fixa sin internetuppkoppling så kommer en äldre elev som Y bett hjälpa honom tidigare. Istället för IT konsultation hjälper hon mig att starta upp ac:n i rummet, men på grund av den dåliga möbleringen så tror jag att den är ganska verkningslös, men det är väldigt skönt vid arbetsplatserna. Dessutom meddelar hon att det är samling vid infarten för alla boende på Tenley Campus för att sedan bege sig till huvud campuset (klaga inte på mina försvenskningar) för att äta kycklingvingar. Innan vi beger oss iväg träffar jag ytterligare svenska studenter som studerar/studerat vid Karlstad universitet. Och massa tyskar. Och koreaner. Dessa två grupperna verkar utgör mer än hälften av de 140 internationella studenterna i år. I vilket fall så får vi en guidad tur innan vi får komma in över vissa av byggnaderna. Sedan har vi turen att komma bland de första så det var bara att ta för sig. Väldigt goda och mycket gratis saker som nyckelringar, t-shirts, pennor och klämmor för papper. Hamnar i sällskap av ett antal trevliga tyskar varav en konstant börjar prata tyska med mig för att han anser att jag ser ut som en tysk. När jag var i deras sällskap var han inte den enda som trodde jag var tysk. Till kycklingen fanns det även någon sorts isglass i olika smaker. Jag bestämde mig för en körsbärssmak. Dessvärre hade den en eftersmak av klor. Smakade ungefär som vattnet i en simhall. Konstigt nog gör även det amerikanska kranvattnet det. I vilket fall bestämde vi oss för att gå vidare till det religösa centrumret där de faktiskt bjöd på riktig glass med jordgubbssmak. Efter att ha stått ute en stund så bestämde vi oss för att åka tillbaka till vårt område. Måste säga att nätterna här är hemskt kvalmiga. Alldeles för varmt för min smak, men japanen berättar då att det är ännu varmare där han bor vilket jag aldrig skulle palla. I vilket fall åker vi tillbaka till Capital hall tillsammans med en RA (fråga inte vad det står för, det har jag glömt) som kallar sig Jay (han heter igentligen något helt annat). Han visade oss även vart vi skulle dagen därpå. Tyskarna, Y och jag bestämde oss för att äta frukost vid 8.30 och sedan gå till samlingen vid 9.00. Vi beger oss till våra rum och fransmannen har äntligen dykt upp (vi kallar honom Me, främst för att jag inte har en anning om hur namnet stavas. Som en not kan det tilläggas att jag hade fel när jag trodde han kom från Indien, tydligen har han nordafrikanskt ursprung). Efter en introduktion var det bara att gå och lägga sig.